Nytt liv på skrotgården

2021-09-20

Han är känd för att vara notoriskt svår att få tag på. En person som liksom sin karaktär Bertil Enstöring helst vill slippa uppmärksamhet. Men när Tidningen Stål ringer lyfter Jan Lööf oväntat på luren.

På förhand verkar det som ett rätt dödfött projekt. Det enda som finns är ett gammalt telefonnummer till en ö utanför Stockholm. Där går signal efter signal fram. Till en person som gjort sig känd för att ogilla sociala medier, mobiltelefoner och uppmärksamhet över huvud taget.
– Det där numret … det är tyvärr enda chansen, säger seriekännaren Sture Hegerfors när redaktionen hör av sig för att få hjälp. Men efter många, många, många försök…
– … jag undrade vad det var för konstigt ljud, säger Jan Lööf i luren.
Trollhättedialekten är fortfarande bred, bara lite avskavd på de yttersta kanterna efter mer än ett halvsekel i huvudstaden. Men nu är han där på linjen.
– Du hade tur, den där telefonen hade jag nästan glömt bort. Det är aldrig någon som ringer på den längre.

Hans bildvärld är befolkad av miljöer som alltid tycks ha verkstadskänsla. Breda muttrar, stålrör av grova dimensioner, packningar och kablar. Inympat från den gamla industristaden där han växte upp, med bilföretaget Saab, loktillverkaren Nohab och Volvo flygmotor som tongivande företag under efterkrigstiden.
– Stål och järn, det var vad farsan jobbade med. Själv höll jag mest på med papp och tejp. Så småningom förstod jag vitsen med stål också, men jag lärde mig aldrig svetsa eller så. Special- och verktygsstål? Jo, jag har väl hyfsad koll, säger han.

Men ett jobb för Volvo Flygmotor har du ju gjort?

– De ville att jag skulle göra en illustration som de skulle ge medarbetarna när de jobbat i 25 år. Så jag gjorde en bild av Trollhättan. Din första bok En trollkarl i Stockholm kom 1966. Tar fantasin aldrig slut?
– Lägga av … nä. Det har jag inga planer på.

• < Växer med helhetslösningar

• Robotsatsar framåt >