En världsmästare på verkstadsgolvet

Gissningsvis är byggnaden från 1670. Spår av gammal puts från förr sitter kvar på stockarna, runt sex tum grova. Dem har Eddie Berglund forslat hit från grannbyn Svinö, sju kilometer söderut.
Kåken är en av två spegelvända, i övrigt identiska timmerhus som överlevde en brand på 1800-talet. Under pandemin fick han höra att den skulle rivas, och köpte loss hela rasket för en symbolisk summa på några hundralappar.
– De var nog mest glada för att någon tog hand om huset. Släkten hade bott där sedan 1750, säger han.

Mästerskapen var ändå inställda på grund av pandemin. Så Eddie – som har tränat sedan han var fem år, har ett flertal nationella och internationella titlar i bagaget, och som har närt en dröm om att bli världsmästare sedan lågstadiet – lade träningen på is. Istället började han jobba långa dagar med att demontera, flytta stock för stock och bygga upp på nytt hemma i Långshyttan.
Men precis när han var klar med taket öppnades tävlingarna igen. Han bestämde sig för att åka till VM i Halmstad.
– I stort sett otränad.

Det blev brons i 66-kilosklassen. En månad senare kom han hem från VM i Litauen med en guldmedalj, där han tävlat i enbart bänkpress. Då tog en seriös satsning inför VM-22 i Sydafrika fart, vid sidan av husbygget och jobbet som maskinoperatör på Erasteel Kloster i Långshyttan.

Han ökade träningsdosen från tio till femton timmar i veckan, och gjorde ett par andra uppoffringar – som att sluta med snuset. Och i maj, några veckor före VM, åkte han ner till Johannesburg, hyrde en lägenhet och började träna på plats. Satsningen gav resultat. Med 250 kilo i knäböj, 202,5 kilo i bänkpress och 257,5 i marklyft – sammanlagt 710 kilo – blev det både världsrekord och VM-guld för ”lyftkranen från Långshyttan”.
– Nästa VM siktar jag på att gå upp en viktklass, till 74 kilo. Blir du kallad ”champ” nu när du går runt i byn?
– När jag kliver in i verkstan på morgnarna är det en kompis som alltid hälsar mig med orden ”du vet väl Eddie … att du är världsmästare.”