En katalog av hållbara grejer

2020-09-03

Ett stenhårt, starkt och tåligt ämne som inte rostar. Som dessutom är gjort till runt 80 procent av återvunnet material. Låter kanske för bra för att vara sant. Men produkten uppfanns redan 1912 och kallas rostfritt stål. – Det kostar lite mer. Men du slipper att måla och underhålla och i det långa loppet kan det bli billigare, säger Keijo Kautto, utesäljare på Outokumpus Coil Service center i Eskilstuna.

Liksom med många andra uppfinningar finns det en bister verklighet bakom det rostfria stålets födelse. På 1910-talet var vapenskramlet öronbedövande i flera europeiska länder. En del historiker menar att det var en av de avgörande orsakerna till första världskrigets utbrott, tillsammans med en klangbotten av kolonialism med mera.

När skotten i Sarajevo avfyrades var det bara den tändande gnistan. Europa var redan en krutdurk, färdig att explodera. Under den här upptakten fick den egensinnige engelske stålverksarbetaren och innovatören Harry Brearley ett problem på halsen. Eldrören till kanonerna som tillverkades vid Sheffields stålverk blev snabbt rostiga och obrukbara. Harry testade olika legeringar, och upptäckte att en av dem verkade funka. Lite inblandat krom fick stålet att bli motståndskraftigt mot järnets fiende nummer ett: oxidering.

– Det är ungefär så det funkar även i dag, säger Keijo Kautto. Han tar emot ute på Outokumpus gårdsplan i industriområdet Folkesta några kilometer utanför Eskilstunas stadskärna.

Anläggningen i Eskilstuna är ett Coil Service Center, en plats för bearbetning – skärning, klippning och borstning med mera – och ett lager där stål lagras i kvantiteter på flera tusen ton.

På anläggningen jobbar runt 50 personer med att sälja, bearbeta, packa om och skicka ut stålet till kunderna – som bland annat finns inom fordonsindustrin och vitvarubranschen. Huvudsakligen handlar det om några tiotal olika kvaliteter, även om Outokumpu teoretiskt sett har ytterligare några hundra i sin katalog.

– I den här branschen finns det en åttio-tjugo regel. Runt 20 procent av produkterna är det som man säljer mest av. Resten är lite mer exotiskt. Vissa sorter kanske du bara säljer en enda gång, säger Keijo Kautto.

Se upp. En lastgård på ett coil service center är inget man ska vandra in på oanmäld. Tunga fordon hanterar tung last, och obehöriga ska inte vistas där, för säkerhetens skull. Särskilt inte utan rätt skyddsutrustning. I corona-tider får skylten ett lite dubbelt budskap, med restriktioner som gör att det inte är tillåtet att besöka anläggningen hur som helst.

Alla produkterna har namn som är lika obegripliga för den oinvigde som datorernas IP-nummer. 1.4420 till exempel, en produkt som Keijo Kautto demonstrerar i form av en liten avklippt bit som han plockar upp från
ett bord.

– Det är en ny sort, säger han. Utvecklingsavdelningen fick i uppdrag att ta fram ett stål där andelen krom blev större och material som molybden och nickel mindre. Tanken var att få fram en något billigare stålsort. Men den skulle ha kvar samma styrka och korrosionsbeständighet. Tillsatt kväve och mangan gjorde susen.

– Ja, det blev faktiskt både billigare och med bättre korrosionsskydd, säger Keijo Kautto.

Någon baksida? Jo, en. Fast den kan nog de flesta stå ut med.

– Det går åt lite mer kraft att bocka det, men det beror i och för sig på att de mekaniska egenskaperna har blivit lite bättre.

• < Ljus i coronamörkret - Kriser föder kreativitet

• Nya stålpriser september >