Att leva i o-tider

Den prisrusning som påbörjades våren 2021 till följd av materialbrist efter Covid och som ett år senare späddes på med störningar i leveranskedjor vid krigsutbrottet i Ukraina har nu vänt. Vi börjar närma oss prisnivåer som de var under andra hälften av 2021. Om man skulle kunna få se liknande förändringar på andra varor än stål så skulle stora delar av inflationsproblematiken vara löst.

Men det är förmodligen en lång väg dit. Nu lever vi under trycket av hög inflation, höjda styrräntor och elpriser som man inte ens hade i sin vildaste fantasi. Resultatet är höga kostnader och stor försiktighet i konsumtion och investeringsvilja. Den minskade efterfrågan gör att stålverken i Europa har börjat stänga ned kapacitet på ett sätt som de var länge sen vi såg. De nya höga energikostnaderna gör att kalkylen inte går ihop.

För att finna lite tröst och framtidstro vill jag ändra förmedla att när man summerar den verkliga förbrukningen av stål är inte skillnaden så stor över konjunkturcykler. Det rör sig oftast bara om några procent. Vi ser en marknad som så här långt har hyggliga behov. Om vi inte lägger för mycket energi på att läsa och lyssna på oroliga budskap, som denna text, så kommer vi säkert stärkta ur det här också.